en blogg om frihet, kärlek och kapitalism.

Palme och jag

Hostande, snörvlande och febrig var jag sängliggande idag. Det intressantaste som stod att finna på SVT Play var dokumentärserien Palme – om vår gamle statsminister och socialistiske landsfader. Jag såg alla tre delar i ett svep och som oftast när jag utsätts för Olof Palme så lämnas jag både förundrad, förvånad och frustrerad.

Förundrad därför att han var och förblir, utan jämförelse, den bäste talaren i svensk riksdagspolitik. Förvånad och frustrerad därför att jag verkligen vill tycka om honom, mer än jag faktiskt gör.
Jag är övertygad om att Olof Palme var en fin människa med goda avsikter för världen och sina medmänniskor. Jag är övertygad om att han i sitt innersta väsen ville bekämpa krig, fattigdom, rasism och allt det andra han såg som ont i världen. Det räcker tyvärr inte. Inte alls. Varför inte det?

Jo, därför att Palme var ”demokratisk socialist.” I egenskap av sådan så hade han samma problem som alla andra socialister i världshistorien. Han tyckte att det viktigaste var en politisk rörelse, ett samhälle där politiker och ideologer tvingade fram förändring till det bättre. Precis som alla andra socialister, så var  Palme bra på att komma ihåg idéerna – medan han glömde bort människorna som de handlat om från början. Precis som alla andra socialister, verkade Palme tycka att det var tanken som räknades. Inte handlingen.

Därför kunde han, glad och leende, krama om Fidel Castro, den våldsamme, antidemokratiske, människohataren. Okej att Castro låste in och mördade oliktänkande. Men han var ju iallafall socialist. Socialismen de socialistiska tankarna, de var så goda och vackra så det blev viktigt att säga ifrån om någon råkade tänka någonting annat.

Palme och hans demokratiska socialister ville inte ha fria skolor, de ville inte ha fri radio eller TV, de ville inte ha valfrihet inom sjukvård eller omsorg. Ty om folk fick välja själva, om folk råkade välja något annat än vad staten och politikerna bestämt, då kunde de ju välja fel.

Detta är det hemska med all socialism – detta blev det hemska i Palmes visioner, i hans samhälle.
Socialismen bygger alltid på att en liten elit ska bestämma över den stora massan. För deras egen skull.
Palme ville säkert, precis som alla andra socialister, tillgodose människor en massa av deras rättigheter, han ville ge dem allt de någonsin kunde tänkas behöva. Där kommer socialismens stora problem, där kommer anledningen till att den alltid, utan undantag, misslyckas.

Om politiker  har all makt att ge oss vad vi behöver, då har de också all makt att ta alltihop ifrån oss. Om det blir politikers ansvar att förverkliga våra drömmar – då ger vi politikerna makt att bestämma hur våra drömmar får se ut.

Det fungerar inte. Det går aldrig att lösa problem genom att låta idéer gå före människor. Åtminstone inte om man vill människorna väl. Det enda sättet att skapa den värld som Palme någonstans tycktes drömma om, med fred och välstånd för alla, det är att ge människor möjligheten, friheten att skapa denna värld själva. I mångt och mycket är det jättebra när människor går ihop och samarbetar – men det är aldrig bra om någon tvingar dem till det. Oavsett hur goda idéer man själv kan ha, så blir de onda i det ögonblick man vill börja förbjuda andras.

Palme ville säkert gott – men han gjorde inte gott. Han begränsade människors frihet, han spottade på de företagare och den kapitalism som han och hans föregångare använt för att skapa alla de rättigheter, tryggheter, bygga det folkhem som han talade så varmt om. Då dröjde det inte länge förrän allting blev fel, förrän pengarna tog slut och vi fick en skatt på etthundratvå procent.

Gör man det fult att bli rik, ja då är det till sist ingen som blir det, allra minst den som en gång var fattig. Försöker man att begränsa andras rätt att tycka, tänka och vilja, då är det lätt hänt att man glömmer bort vad man själv tyckte, tänkte och ville från första början.

Så, lika mycket som jag sörjer att en medmänniska, därtill en intressant tänkare och en fantastisk talare, fick sitt liv taget ifrån sig; lika glad är jag att de mörkare av hans idéer sakta men säkert börjar förpassas till historiens skräpkammare.

Det finns ingenting vackert med ofrihet. Det finns ingenting vackert med socialism. Det finns ingen fred och inget välstånd att hämta där. I takt med att den liberala kapitalismen sprider sig, i takt med att frihet, fred och fattigdomsbekämpning följer i dess spår, så tynar socialismen bort. Det är fria individer – inte mäktiga politiker – som skapar välstånd, trygghet och fred. Sedan Palmes tid har andelen fattiga minskat med mer än hälften. Antalet döda i krig likaså. Inte för att de fått mer socialism och fler politiker – utan för att de fått mer frihet, mer kapitalism, mer ekonomisk makt över sina egna liv.

Jag önskar att Palme hade fått se allt detta och jag hoppas lite naivt på att han hade förstått. Han hade kanske blivit en halvduglig socialliberal åtminstone. Nu får vi ju aldrig veta hur det skulle blivit med det, så jag avslutar istället mina funderingar med att utbringa en skål:

Skål för den bäste talaren i svensk politisk historia! Skål för den kapitalism och liberalism som han hatade så innerligt, men som trots allt verkar vara det enda hittills upptäckta sättet att förverkliga de vackra drömmar han en gång hade.

Vila i frid, lille Olle. Du och dina kompisar visade mig varför ofrihet aldrig fungerar. Bland annat därför är jag demokratisk liberal, med stolthet och glädje.

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *