en blogg om frihet, kärlek och kapitalism.

NSD och människosynen – att gå över lik för en snaskig rubrik


Häromdagen hamnade jag i ”blåsväder.” Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens största dagstidning, hade snappat upp en kommentar jag gjorde på Facebook.
Jag läste en artikel om en 21-åring som körde bil berusad samtidigt som han på Internet uppmanade andra att göra likadant – kort därefter körde han ihjäl sig själv och sina fyra vänner.

Jag länkade artikeln och kommenterade krasst: ”Genpoolen har visst självrengöring.” Osmakligt, brutalt sagt, tycker kanske vissa, men vad var det jag ville ha sagt?
Svaret på den frågan är egentligen inte så svårt att lista ut. Vad jag vill få fram är att ett sådant beteende inte på något vis är eftersträvansvärt.  Det finns inget häftigt med det, du kan aldrig uppnå någonting genom att dricka sprit och köra bil. Det enda möjliga resultatet annat än att du lägger av är att du dör. Att du försvinner ur genpoolen. Det är tragiskt, det är sorgligt, det är rent ut sagt fördjävligt för alla runtomkring, därför hoppas jag att ingen någonsin tar efter den här killen. Så tänkte jag.

Det skulle jag aldrig ha sagt. Några minuter senare ringde min telefon.
NSDs journalist bad mig att kommentera mitt uttalande. Han frågade mig om jag tyckte att det var bra att människor dog. Gång på gång lät han antyda att jag var glad för att människor dog. Man kunde ”läsa in det i mitt uttalande” sa han. Nej, nej, nej svarade jag. Han fortsatte insinuera att jag var glad över det som hänt, så till den grad att jag blev gråtfärdig. ”Jag ångrar mig djupt” sa jag ”om det är så att någon tolkat det här som att jag gläds åt död och lidande.” Jag ville kasta ljus på en mörk och tragisk ironi, jag ville förtydliga att inget fanns att glorifiera. Blott lidande och död – ett hastigt och olustigt försvinnande ur genpoolen.

Ingenstans kan man läsa att det är bra om människor försvinner ur genpoolen. Ingenstans kan man läsa att jag gladdes åt det som hände. Jag konstaterade att man försvinner ur genpoolen om man utsätter sig själv och andra för livsfara. Inte att jag önskar att det ska hända – utan att det är det enda man kan uppnå genom att bete sig på ett sådant sätt.

Varförgör då en tidning på det här sättet? Jag är politiker, risken finns att jag hamnar i maktposition, så självklart ska de granska mig. De ska belysa vad jag står för, så att allmänheten kan ta ställning till om jag är pålitlig eller inte.

Nu blev det ju inte riktigt så. Istället försökte de belysa något jag inte stod för, de försökte måla upp en bild av något jag aldrig sagt eller tyckt. Istället för att granska valde de att förvanska. Det är en bra mycket bättre story om någon är en tvivelaktig skitstövel.
De sket högaktningsfullt i mina förklaringar och försökte med nästan flåsande upphetsning få mig att erkänna glädje över det som hänt. Det var riktigt, riktigt obehagligt.

Vad har då NSD uppnått med detta? I tidningens kommentarsfält höjdes röster om att det ”fanns för många moderater”, att jag var en hemsk människa och att såväl jag som mina föräldrar borde skämmas. Det kom anonyma dödshot via mail, ett löd: ”Hoppas nästa kör ihjäl dig, din lilla moderatjävel.” ett annat ”Du ser ut som en gris, du borde slaktas som en gris, cp jävla moderatsvin.” 


Det fanns dock en annan sida av allt detta. Kort efter att artikeln publicerades började sympatierna strömma in. Från aktiva och sympatisörer i alla riksdagspartier, över alla blockgränser. Från fackligt engagerade sossar, från kommunister, miljöpartister och vänsterpartister. Samtliga hade svårt att förstå det ondsinta i mitt uttalande, svårt att tro på en bakomliggande illvilja och misstänkte mycket riktigt att det haussats upp för snaskighetens skull.

De allra flesta, även sådana som varit snabba att kritisera mig hårt i andra frågor, kunde tänka kring det som hände och inse att jag aldrig menat något ont. Det hade NSD också kunnat förstå, om de vågat sätta granskning före förvanskning.

 Hela mitt politiska engagemang har handlat om att politiken ska bli mer hänsynsfull mot människan. Det har handlat om att vi måste ta bättre hand om de människor som hamnar snett och tar förödande beslut, det har handlat om att ingen människa får ”falla mellan stolarna.” Varför? Därför att jag själv har vänner och bekanta som dött och varit nära att dö av alkohol och droger.  Därför att jag själv förlorat vänner på grund av att de eller andra tagit hemska, ansvarslösa beslut.
Just därför skulle jag aldrig önska livet ur någon. Just därför var jag nära till tårar när en journalist gång på gång antydde att jag gladdes åt lidande och död.

Den här berättelsen passar inget bra i tidningens världsbild. De saknade helt intresse för vad jag egentligen menade, vilka värderingar jag egentligen har. Andra förstod. Andra, som faktiskt ägnat sig åt att granska, kunde respektera mig trots att de oftast inte håller med mig. NSD, Norrbottens största dagstidning, gjorde det inte.  De stämde istället in i den alltför populära talkör som gärna pådyvlar moderater åsikter de inte har. ”Moderater hatar sjuka och utsatta.” ”Moderater är bortskämda, rika och världsfrånvända.” ”Det finns för många moderater.” Hatet som jag hört så många gånger förut, ekade i kommentarsfältet. Hatet, som tidningen spätt på.

De ville, med skrämmande uppenbar upphetsning, framställa mig som ond därför att jag uttalat mig respektlöst. Ironiskt nog lyckades de att i denna strävan trycka på mig ett obehag som jag inte upplevt sedan en mobbare kastade en flaska efter mig i skolkorridoren. Så var det med den respekten. Så var det med den människosynen. Så var det med den granskningen.

Kom ihåg detta nästa gång ni öppnar en tidning. Många låter bli att kolla en bra story. Många går över lik för en snaskig rubrik. De ringde och frågade om min människosyn, de ringde och frågade om respekt. Kanske skulle de frågat sig själva först?

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *