en blogg om frihet, kärlek och kapitalism.

Mer kultur åt folket! Färre självgoda, tjuvaktiga gubbkärringar.

 


Tittade just på gårdagens avsnitt av SVT Debatt som handlade om konstnärslöner och statlig kultur, det vill säga, frågan om kulturutövare ska få skattepengar för att driva projekt som inte går runt annars.

Där fanns som företrädare för ”kulturvänstern” författaren Stig Larsson och dramatikern Martina Montelius.
Maken till högfärdiga, arroganta översittartyper får man leta länge efter.
Montelius menade att det är viktigt att skattepengar går till kultur eftersom ”vi har kommit överens om att kultur är någonting viktigt.” Jag vet inte riktigt vilka hon menade med ”vi”, men hon verkade lite slappt anta att en övervägande del av det svenska folket, skattebetalarna, tyckte precis som henne.

 Hennes främste motdebattör, liberalen Fredrik Segerfeldt, svarade då med att undra varför viss kultur automatiskt ska betalas av alla istället för att betalas av de som faktiskt vill ha den.

Enkelt, tyckte både Martina Montelius och Stig Larsson. Människor vet ju inte själva vad de vill ha. Därför måste någon annan bestämma det åt dem, annars vill de bara ha samma saker hela tiden.

Fundera en stund på innebörden av deras resonemang. Människor, kulturkonsumenter, vet inte vad de vill ha. Därför ska kulturproducenter få deras pengar via skattesedeln. Vanliga människor är för dumma för att bestämma vilken kultur de vill ha. Därför ska vissa, utvalda människor som haft turen att få en massa skattepengar för det de gör, få bestämma det istället.

Dumheten och arrogansen i resonemanget är så kraftig så att jag håller på att spy när jag lyssnar på det om och om igen. Människor väljer fel saker. Därför ska vi ta deras pengar och välja åt dem.
Hur fan ser man på sig själv och sina medmänniskor när man resonerar på ett sådant sätt? Hur kan man tycka att man har rätt att ta andras pengar och göra det man själv vill med dem, med argumentet att människorna man tar ifrån ”inte vet vad de vill ha?” Jag förstår inte, det kommer jag nog aldrig att göra, men jag blir alldeles äckligt provocerad.

Varför? Jo, för att jag älskar kultur. Hela mitt liv, från tidigaste barndom, har jag varit alldeles uppslukad av kultur, musik och litteratur. Det är en av de absolut viktigaste beståndsdelarna i mitt liv. Men det finns en viktig skillnad mellan min kultur och Martina Montelius kultur. Min kultur har aldrig fått en jävla massa bidragspengar därför att någon självrättfärdig politiker bestämt sig för att den var viktig. Min kultur har överlevt därför att folk vill ha den.

 Punkband, progmetalband, krautrockare. Ömsom nedknarkade, ömsom underbart analytiska författare. Trots att jag knappast ägnat mig åt mainstreamkultur med miljoner i kommersiell backning, så har det fortfarande varit kultur som jag och många miljoner andra varit beredda att betala för. Det har handlat om kulturutövare som ibland varit fullständigt utfattiga men ändå fortsatt med det de gör. Inte för att de får pengar från staten, utan för att de älskar att göra vad de gör.

Just därför blir jag så in i helvete provocerad när finkulturella gubbar och kärringar kommer och säger att de ska ta mina pengar för att jag ”väljer fel.”  Stig Larsson och Martina Montelius, dessa dumdryga skattelyxlirare, får det att låta som att världen var helt tvärtom. De får det att låta som att ingen bra kultur skulle överleva om man inte tvingade folk att betala för den. Längre från sanningen kan man knappast komma. Jag förstår om det inte är särskilt många som vill ha Montelius eller Larssons kultur. Det är deras problem, ingen annans. Jag betalar gladeligen till kulturutövare i hela världen, kulturutövare som ofta kämpar för sin ekonomiska överlevnad. Då kan det fan inte vara rätt att jag ska avvara en del av de pengarna i statsbidrag till kultur jag inte vill ha. Det har aldrig handlat om att värna kulturen. Det handlar om att värna sitt eget lönekuvert.

Jag älskar kultur. Tyvärr berörs jag inte ett förbannade piss av Martina Montelius absurdistiska teater. Inte heller vill jag läsa mig igenom Stig Larssons bisarra blandning av kommunism och kristenhet.
Lyckligtvis behöver jag inte göra det heller. Det finns miljoner andra kulturutövare jag kan välja bland. Kulturutövare som aldrig fått en krona i konstnärslön eller något annat bidrag bara för att nästan ingen vill veta av dem. Jag lever och andas kultur. Jag är helt beroende av kulturen för mitt psykiska välmående. Jag är helt och fullt kapabel att välja min kultur själv. Det är alla andra också.

 Så, Martina Montelius och Stig Larsson – varför var det nu jag skulle betala för er kultur igen?
Vad är det som ger er eller era kompisar i politiken, rätten att tvinga mig betala för något jag absolut inte vill ha?

Ingenting? Nämen då så. Då ska jag ge fan i att råna er nästa gång jag vill gå på konsert. Ett tag lät det på er som att man hade rätt att ta folks pengar bara för att man ville göra något viktigt eller kulturellt med dem…

 

Comments

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *