en blogg om frihet, kärlek och kapitalism.

Klappturken – vad, hur, varför?


Igår hände någonting mycket märkligt. På Twitter kallade moderaten Thomas Böhlmark socialdemokraternas Nalin Pekgul för ”klappturk.” Det blev ett väldigt rabalder såväl i sociala medier som i tidningar, Böhlmark kallades för rasist, sparkades från sitt uppdrag för Moderaterna och tvingades till ”djupt ångerfull” offentlig avbön ifrån ordet.
Jag fattar ingenting. Eller, ja, nästan ingenting iallafall.

Jag förstår om Nalin Pekgul inte gillar att kallas klappturk. Jag förstår att man som företrädare för ett riksdagsparti kanske ska vara ädlare än att man gör sig rolig på andras bekostnad. Jag förstår däremot inte  hur uttalandet kan leda till att någon kallas för rasist och får sparken från sitt jobb. Nalin Pekgul är född i Turkiet och applåderade med sällan skådad intensitet under sossarnas katastrof-valvaka 2010.

Bör man då, eller kan man överhuvudtaget, tolka epitetet ”klappturk” som en kränkning, ett rasistiskt påhopp? I min värld känns det helt orimligt. Att skämtsamt kalla Pekgul för klappturk, eller att överhuvudtaget inkludera etnicitet i ett skämt innebär inte  att man:
a)Tycker illa om Nalin Pekgul (eller någon annan) på grund av etniskt ursprung.
b)Avser diskriminera mot Pekgul (eller någon annan) på grund av etniskt ursprung.
c)Har någon enda ond tanke om varken Nalin Pekgul eller någon annan människa.

I ljuset av detta så känns reaktionerna och påföljderna som riktas emot Böhlmark helt galna. Jag menar, testa vända på resonemanget. Tänk er att någon skulle kalla Fredrik Reinfeldt för ”svennebanan” med hänvisning till att han njuter i fulla drag av Camilla Läckberg, chartersemester i Turkiet och smärtsamt dålig eurodance. Jag tror inte att någon skulle börja gasta om kränkning, rasism eller respektlöshet. Visst är det lite barnsligt, en överdriven generalisering och en slapphänt hänvisning till hans födelseland, men inte fan är det rasism.

Inte en enda av alla de medier och mediepersonligheter som uttalar sig i ämnet verkar heller fundera kring detta. Andra turkar pratar om hur de känner sig om hur de ”känner sig träffade” och uttalandet målas upp som en del av strukturell rasism och främlingsfientlighet. För att kunna tolka det så, så måste man läsa in ganska mycket i ordet klappturk. Man måste påstå att den som nämner någonsin etnicitet, eller någon annan grupptillhörighet i ett skämt, automatiskt tycker illa om sagda grupp.

Det går inte ihop. Om vi ska tolka varandra på ett sådant sätt,  då kan vi snart inte säga någonting. Vi kan inte driva med nördarna i Big Bang Theory, inte dra Norgehistorier, inte skämta om skottar, smålänningar, judar, kristna, bögar eller ateister. Om man tolkar saker så som medier och kritiker gjort i fallet med klappturken, då kan nästan vartenda skämt tolkas som en djupt ondsint kränkning.

Detta blir galet, onödigt och skadligt på en oräknelig massa sätt, vissa värre än andra. Det värsta är förmodligen att om en väldig massa uttalanden förvandlas till potentiella kränkningar, så drunknar ju allt det som faktiskt är allvarliga kränkningar och rasism. Ett uttalande som gjort någon lite småsur, får lika mycket offentlig uppmärksamhet och nästan lika grova påföljder som en allvarlig och högst påtaglig kränkning.

Nej, det viktiga är inte huruvida vi är CP, klappturkar eller svennar, borgare, sossar eller arbetarbröder.
Det viktiga är att vi inte beter oss som skitstövlar, att vi inte gör varandra illa. Försök att komma ihåg det, snälla ni.

Fotnot: Bilden överst i inlägget försvann spårlöst från Facebook efter två anmälningar.
Jag förstår fortfarande ingenting…

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *