en blogg om frihet, kärlek och kapitalism.

Idag firar de rädda

Idag firar de rädda. Idag firar de som inte vågar lita på andra. I gårdagens EU-val gick det strålande för Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ, tre väldigt olika partier. Miljöpartiet kämpar mot rasism och för miljö, F! kämpar mot rasism och ojämställdhet, SD kämpar mot invandrarna. Tyvärr har de och deras väljare dock en sak gemensamt. De är rädda. De är rädda att allt ska gå riktigt illa om inte någon gör något snart. Vem är det de vill ska göra något? Politikerna, såklart.

Politikerna ska införa miljöskatter och satsa på miljön. Politikerna ska se till att samhället blir jämställt. Politikerna ska rädda den svenska kulturen. Sakfrågorna skiljer sig men rädslan är densamma. Det går inte att lita på att människor tar hand om miljön, att de själva skapar jämställdhet, eller att svenskar och invandrare fortsätter skapa ett bättre Sverige. Allt detta måste lösas med hjälp av fler lagar, fler förordningar och mer makt åt politikerna.

Ibland påstås det att man struntar i jämställdhetsproblem, rasism eller miljöproblem om man inte vill rösta på politiker som tar tag i saken. Det kunde inte vara mer fel. Vår miljö och vår respekt för varandra, över könsgränser och över nationsgränser, är det absolut viktigaste vi har. Just därför ska det inte vara en politisk fråga.

Politiker har aldrig löst något riktigt stort problem. Kuba har haft lagstadgad jämställdhet i årtionden, utan att komma i närheten av Sverige på området. Politiker har försökt välja de lösningar som är bäst för miljön, men de misslyckas konstant. De har satsat på dålig etanol, dålig vindkraft och köpt dyrare och sämre solceller än vad som fanns på marknaden, bara för att de redan hade bestämt sig.

Vi väljer nya politiker att lösa nya problem på nya sätt, gärna tvärtemot de gamla. Ändå måste vi strax byta ut dem igen.  Varför kan vi inte bara hitta någon som gör rätt och ser till så att allt blir bra?

Därför att denna någon inte finns. Det är bara vi som kan lösa våra problem. Det går att diskutera ojämställdhet och markera mot orättvisor mellan könen så fort de dyker upp. Det går att ta hand om miljön på bästa möjliga sätt. Det går att förklara varför det alltid är fel att göra skillnad på folk och folk. Men det är du och jag som måste göra det.

Nu kanske du invänder att det inte är så enkelt. Tänk om de rädda människorna har rätt? Tänk om vi inte klarar att lösa de här frågorna, tänk om vi faktiskt behöver politiker som tar tag i saken? Klarar vi inte att välja rätt i våra egna liv, då klarar vi knappast att välja rätt politiker, så om det är ditt svar finns det fortfarande ingen annan som kan lösa problemen.

Erkänner vi däremot att vi kan lita på oss själva och varandra, att vi kan ansvara över våra egna val, då får vi betydligt större press på oss att faktiskt göra det. Därför är svagheten ibland bekväm. Om vi redan har bestämt oss för att vi inte riktigt kan ta ansvar, då är det lättare att låta bli.

Samtidigt blir saker och ting otroligt mycket lättare i det ögonblick vi slutar vara rädda. Om vi vågar tro på varandra kan vi samarbeta istället för att skuldbelägga. Påstår vi att det männens fel att vi saknar jämställdhet, då får de inte delta i att skapa jämställdhet. Påstår vi att det är företagens fel att det finns miljöförstöring, då misstänkliggörs även företag som kämpar för en bättre miljö. Påstår vi att det är invandringens fel behövs ingen annan lösning. Allt blir någon annans ansvar.

Det är det sorgligaste med gårdagens valresultat. Att så många människor ser sitt hopp hos politiker som lovar en bättre värld men skyller ansvaret på någon annan. Politiker som utnyttjar rädsla och osäkerhet för att ge sig själva mer makt. Föreslår de en lösning bygger den sällan på utveckling och ansvarstagande, istället på straff, skatter och förbud. Det fungerar aldrig. Man kan inte lagstifta bort miljöproblem – man kan inte lagstifta fram jämställdhet – och det behöver man inte heller göra.

Löneskillnaderna krymper för varje dag, kvinnor går förmodligen om män inom några år. Utsläppen minskar i Sverige, och i takt med att modern teknik sprider sig över världen kommer de börja minska även globalt. Trots kraftigt ökad invandring har vi mer resurser till vård, skola och omsorg nu än någonsin förut. Världen blir ständigt bättre utan politisk inblandning, men det får du aldrig höra från politiker som vill ha mer makt över ditt liv.

Mitt råd är att sluta tro på politikerna och börja tro på varandra.  Tror du att jag har fel? Kom tillbaka efter nästa val och berätta hur det gick.

Kommentera

Your email address will not be published. Required fields are marked *